
Lilla snigel och Imse vimse spindel är de senaste nytillskotten i Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (exakt vad Ellen och Olle har med det hela att göra har jag aldrig riktigt förstått, men de finns med på omslaget i alla fall). Ava är nu 2 år gammal och vi sjunger böckerna tillsammans, vilket vi inte kunde göra när jag skrev om de tidigare böckerna Var bor du lilla råtta? och Ekorr’n satt i granen. Det är stor skillnad! Jag saknade flyt i läsningen, både när jag pratläste och när jag sjungläste, men nu när vi interagerar mer kring böckerna känns de mycket trevligare. Det skadar ju inte heller att Lilla snigel och Imse vimse spindel är två av Avas favoritsånger.
Det är inte första gången jag känner för att återvända till småbarnsböcker långt senare än jag introducerade dem. Jag tyckte alltid att de enklaste böckerna var så tråkiga att läsa innan interaktionen med Ava kom med i bilden, så jag läste hellre böcker som vände sig till något äldre barn och som kunde läsas med bättre flyt. Som tur är får man ju välja själv!
I vanlig ordning är Catarina Kruusvals bilder väldigt söta och snälla, med en vilsamt behaglig färgskala. Det finns gott om roliga detaljer att upptäcka, och i Lilla snigel ges möjligheten att träna djur-ord (eftersom det är olika djur snigeln ska akta sig för), men den som är ute efter något djärvt och kaxigt gör bäst i att leta någon annanstans.
Sångbilderböcker är ett kul koncept som jag tror kan öka förståelsen av sångtexterna och utvidga ordförrådet. För det är nog rätt vanligt att barn sjunger texter som bara är memorerade ljud. Fjärran lockar du min syn, liksom, vem säger sånt? Det var en annan sång, men ändå.
Nu är jag sugen på att skaffa fler böcker i serien. Det var jag inte innan. Tänk vilken skillnad det gör när man läser böcker vid rätt eller fel tidpunkt!
Imse vimse spindel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67672-3
Köp: jämför priser
Lygia Bojunga fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2004. Tidigare har hon även fått H.C. Andersen-medaljen och det är inte svårt att förstå varför de världar som den brasilianska författaren bygger upp blivit prisade. De är märkliga, hennes världar, med ett väldigt speciellt förhållande mellan människor, men också mellan djur och mellan människor och djur. Dessutom finns kritiken kring hur vi lever i samhället idag med som en extra dimension.
De två böcker, som jag ska berätta om nu, skrevs på 1980-talet.
Kompisarna handlar om kaninen Alvar, björnen Sprödröste och hunden Blom-Sofi, som råkat stöta på varandra och blivit vänner. Alvar är ständigt rädd för att bli övergiven efter att hans släktingar ”råkat” tappa bort honom. Blom-Sofi har rymt från sin matte efter att enbart blivit behandlad som en vacker accessoar. Den lojala och stora björnen med en röst skör som porslin har också rymt, men från ett zoo. De slår sig ner tillsammans i ett skjul vid stranden i Rio de Janeiro och upplever svårigheter och glädje tillsammans i takt med att deras vänskap växer. Men Blom-Sofi och Sprödröste vet att det finns människor som letar efter dem och hur ska Alvar våga lita på att vännerna inte försvinner?
Den blommiga soffan verkar först vara en berättelse om kärlek. Och det är det också till viss del, men desto mer om längtan och förhoppningar och om att välja väg i livet. Bältan Viktor tycker om att leva sitt liv lite i bakgrunden. I socialt utsatta situationer drabbas han av en fruktansvärd hosta. Men han har ett knep att bli av med pressen: att gräva ner sig i jorden. Där nere stöter han en gång på en trappa upp till en övergiven stad som han både längtar till och fruktar. Viktors hjälte är hans farmor, men plötsligt en dag dör hon då hon försvarar livet i regnskogen. Och så är Viktor kär i den underbart vackra katten Dalva, som i sin tur bara har ögon för sin TV.
I de två böckerna är det karaktärerna, snarare än händelserna, som står i fokus. Den nervösa och tillbakadragna bältan Viktor och den frånvarande katten Dalva bygger upp en spänning enbart genom att samspela. På ett liknande sätt är det i Kompisarna. Det är tre helt olika karaktärer, med helt olika problem, som fastnar för varandra.
En rolig detalj är att björnen Sprödröste finns med på ett litet hörn i Den blommiga soffan också, där han omnämns som en björn med spröd röst som rymt från zoo. Trots att det är helt olika berättelser lever de i samma värld.
Det är, som sagt, en ganska märklig värld som Lygia Bojunga bygger upp. I Kompisarna och Den blommiga soffan lever människor och djur tillsammans och kan prata med varandra. De delar såväl städer och bostäder som tankar och karaktärsdrag. Men det finns ändå en hierarki mellan människorna och djuren. En del djur är husdjur, som den vackra katten Dalva och andra djur är till och med inlåsta på zoo. Det byggs upp en säregen relation mellan människor och djur, men som samtidigt inte är alltför svår att känna igen från vår egen verklighet med djurförtryck, men också med en påtaglig hierarki mellan människor. Det är även värt att nämna att både Kompisarna och Den blommiga soffan skrevs under militärdiktaturen i Brasilien.
Kompisarna
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Bo Ivander
Förlag: Opal
Antal sidor: 74
ISBN: 9789172704459
Köp: jämför priser
Den blommiga soffan
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Maj Herranz
Förlag: Opal
Antal sidor: 126
ISBN: 9789172705456
Köp: jämför priser
Har du en snygg rumpa? Om du inte vet själv kan du fråga närmaste 5-åring eftersom de ofta befinner sig på perfekt höjd för att avgöra vilken typ av bakdel du har! Ruth är just en sån 5-åring, hon beskriver sig själv som ett paraply hög, och berättar att allt annat på människors kroppar sitter för högt upp eller för långt bort för att hon ska se. Hon har stenkoll på omgivningens rumpor och har liknar dem vid exempelvis meloner, päron och semlor.
En av rumporna Ruth berättar om sitter på hennes fröken Ulla på dagis. Den är päronformad och har även en annan egenskap att beakta, den kan nämligen sjunga! När Ulla står framåtböjd och hjälper en pojke att knyta skorna börjar hennes rumpa att sjunga! Ruth förstår inte riktigt varför eftersom de bara har sångstund på torsdagar före lunch, men fröken Ullas rumpa låter ”Brooooooommm-bpp-bjt” och bildar dessutom ett grönt illaluktande moln omkring sig. Usch och blä!
Som motsats kan jag även nämna att Ruth konstaterar att hennes lillebror Tims bak är jättestor, men att det förstås beror på att han har blöja på sig. Hon passar också på att berätta en anekdot om när pappan skulle byta på lillebror och denne passade på att kissa ner hela golvet. På uppslaget finns en illustration där Ruth står med ett paraply för att skydda sig mot kisstrålen!
Färgglada charmiga illustrationer finns det många av i boken, synd bara att det inte finns bilder på alla rumpor som Ruth berättar om. Boken vänder sig till nybörjarläsare i åldern 6-8 år, men enligt förlaget passar den även bra som högläsningsbok från 4- års ålder vilket jag kan intyga efter att ha läst den för sonen här hemma. Med boken följer en cd-skiva med boken inläst i mp3-format, väldigt bra tycker jag!
Roliga rumpor i Ruths värld
Författare: Sandra Tillbom
Illustratör: Linn Eldin
Förlag: Hegas
Antal sidor: 27
ISBN: 9789185877980
Köp: jämför priser
I det senaste numret av Barnens Bokklubbs tidning Barnposten kan man läsa artikeln Bok eller leksak – var går gränsen?, i vilken Lisa Bjärbo och jag funderar över det här med böcker och leksaker som lånar drag av varandra. Ämnet har diskuterats i bloggosfären, till exempel hos Bokunge, efter att Pia Huss skrev en kritisk artikel i DN (2010-12-27) om exploaterandet av våra älskade barnboksfigurer.
Det finns faktiskt en hel del att fundera kring gällande detta. Jag kan inte påstå att jag alltid uppskattar överflödet av prylar och de nya, moderna varianterna av klassiska karaktärer, men samtidigt vill jag ju inte förbjuda pryltillverkning och vidareutveckling. Så vad försöker man åstadkomma när man klagar, egentligen? Egentligen är det väl inte konstigare med bokprylar än med alla andra prylar: ja, det görs för mycket och det görs mycket skräp, men det är ju upp till mig som konsument om jag köper eller inte. Och en del av grejerna är ju bra. Eller vad tycker ni?

Mötet mellan åsnan med datorn och apan med boken i Det är en bok, är en berättelse som belyser de bägge mediernas skillnader, samtidigt lyfts två olika karaktärer fram. Åsnans envishet och naiva inskränkthet ställs mot apans sakligt pedagogiska tålamod.
En bokkult må vara på framväxt hos åsnesläktet, men vilken betydelse kan detta få för människosläktet – vem vänder sig boken egentligen till? Handlar den om kunskaper och insikter, ett återtagande av marknaden, är det bara en kul bok som kan bli kultbok; eller har vi här ett exempel på en typ av nutida folksaga med en tydlig moral?
En tänkbar introduktion för de lite äldre:
På skådeplatsen finns två röda fåtöljer uppställda. I rollerna: apan, åsnan (och musen). Vapen: en bok och en bärbar dator. Kombattanterna befinner sig mittemot varandra med varsitt vapen i händerna. Strax kommer en maktkamp mellan medier att utspela sig och en rafflande dialog att äga rum.
För de yngre:
Jämlik myssamvaro i vardagsrummet övergår till pedagogisk situation. I rollerna: ett barn, en vuxen och en maskot; en modern sysselsättning ställs mot en mer traditionell.

Handling:
Den lilla frågvisa åsnan sitter sysselsatt med sin laptop i knät, mittemot sitter den stora apan och läser en bok. Boken väcker åsnans nyfikenhet och frågorna om dess funktion/nytta i förhållande till datorns dito är många. Men trots allt som framgår om vad datorn ’kan’, tycks boken, på grund av sin enkelhet, ständigt vara överlägsen i denna duell, och apans svar är genomgående okomplicerade: det är en bok och i den vänder man blad.

Åsnans stolthet över datorn, och ivern att visa allt de tillsammans kan åstadkomma, mattas mer och mer, samtidigt som fascinationen över boken, som man bara kan bläddra i, ökar. ”Kan du få huvudpersonerna att slåss?” ”Näpp. Bok.” Kan den texta?” ”Nej” ”Twittra?” ”Nej.” ”Wi-Fi-a?” ”Nej.” […] ”Nej… det är en bok.” Apan kapitulerar för alla frågor och lämnar ifrån sig sitt vapen för granskning. Ytligt sett, på platsen för slaget, har åsnan vunnit men känner inte till reträttplatsen och den gigantiska reserven – apan går till bibblan! Boken är därför den egentliga segraren.
Skaparen Lane Smith presenterar en väl genomtänkt helhet. Så väl bilder som karaktärer är ljuvliga och samspelet med textinnehåll och textlayout är suveränt. Åsnans repliker är blå, apans och musens röda, de tre rollinnehavarna har dessutom varsitt teckensnitt.
Syftet med Detta är en bok kan vara att: lyfta fram bokmediet och dess enkla suveränitet, visa på väsensskillnaden, driva med datanörden, marknadsföra biblioteken, eller att uppmärksamma en yngre generation på att datorn inte är ’allt’. Alternativt är bokens syfte helt enkelt att bara vara så underbart rolig och charmig som den faktiskt är.
Återstående fråga: är detta en barnbok, om inte: vilken är den egentliga målgruppen? Förslag: familje- och/eller presentbok för passionerade anhängare av det ena eller andra mediet.
Det är en bok
Text och bild: Lane Smith
Översättare: Suzanne Öhman-Sundén
Antal sidor: 28
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 9789129676754
Köp: Jämför priser
| Malin Molinder om Elsa Beskow: bildskatt | |
| sofia om Elsa Beskow: bildskatt | |
| Mirjam Lindberg om Ninja Timmy | |
| Helena Ferry om Dagens bokhylla: Helenas hyllor | |
| Bea om Dagens bokhylla: Helenas hyllor |