Den svenska filmen Tusen gånger starkare som kom ut på bio i höstas är baserad på en bok från 2006. Boken handlar om Signe, en femtonårig blyg tjej som går i nian. Hennes klass är ganska vanlig, de flesta killarna är stökiga, tjejerna är uppdelade i de coola och de osynliga. En dag börjar Saga i klassen. Hon är en stark och frispråkig tjej som vuxit upp kringresande i världen. Skolans lärare har uppmärksammat ojämställdheten som råder bland tjejer och killar och läraren Olle ger Saga ett uppdrag. Hon ska försöka se till att tjejerna tar för sig mer. Saga undrar om inte killarna istället ska lugna ner sig, men Olle är helt inställd på att det är tjejerna som är problemet.
Så Saga gör precis som Olle vill. Hon börjar ifrågasätta rollerna i klassrummet och beter sig precis som killarna gjort i alla år och snart hänger tjejerna i klassen på. Konsekvenserna av detta blir öppet krig mellan killarna och tjejerna och lärarna blir allt mer desperata.
Boken är smått poetiskt skriven. Signe är rösten som berättar om hur det blev när Saga kom och ställde världen på ända. Signe beskriver Saga med ett sådant skimmer i rösten att man kan tro att hon nästan är förälskad och det är något som hon också noterar (och förnekar) i boken.
Boken är hoppfull men samtidigt förstår man ganska snart att detta aldrig kommer att sluta bra (ur jämställdhetsperspektiv). Signe berättar med svårmod i rösten om terminen som kom att förändra henne och om flickan som fick henne att våga stå upp för sig själv.
Jag har inte sett filmen än, men det ska jag göra så snart som möjligt. Bokens budskap är mycket viktigt och något som alla borde ta del av (särskilt skolelever och lärare). Berättelsen är ett praktikfall på hur det kan bli när teori kraschar in i praktiken. Tesen är att tyvärr räcker det inte med att en part tar för sig om inte någon annan står tillbaka, för det är först då vi kan uppnå sann jämlikhet.
Boken har fått mig att börja fundera på om det verkligen är så här i högstadiet? Är alla killar gapiga och sextrakasserande och är alla tjejer mesiga och hjälpsamma? Använder lärare flickor som ”buffert” för att lugna ner de stimmiga pojkarna? (tyvärr visar många undersökningar detta, men samtidigt kan man inte dra varje enskild person över en kam). Jag kan dock konstatera att boken uppnår målet – den får oss att fundera (och kanske agera?).
Christina Herrström som är författare till boken har även skrivit Ebba & Didrik respektive Glappet som blivit populära tv-serier under 1990-talet.
Tusen gånger starkare
Författare: Christina Herrström
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 217
ISBN: 99789163861666
Köp: jämför priser (finns även som pocket)
Läste denna bok som jag lånat av min äldsta dotter,kunde bara förvånat konstatera att det verkar inte ha ändrat sig så mycket sen jag själv gick ut nian 1985. Att det fortfarande är så det märker jag då jag har tre tjejer speciellt märks det för henne som går i 0:an.Killarna bråkar,slåss och för ett himla väsen medan flickorna sitter tysta och tittar på och tar stryk.Bokstavligen.
Ska definitivt se filmen
Hälsn Viktoria
Åtminstone är det till stor del så här i låg-och mellanstadiet, det ger nog inte med sig till högstadiet. Givetvis gäller det killar som grupp och tjejer som grupp med individer som faller ur mönstret. Generaliseringen är nog nödvändig för att kunna prata om genus och inte individskillnader. Snarare är det just själva formandet av killar till killar som är att dra alla över en kam än uppmärksammandet av könsrollsmönster, tycker jag. Den pratigaste tjejen är enligt många undersökningar ändå som de lugnaste killarna.