Рen blogg om barnb̦cker
Det har varit extra roligt att ha en tävling den här gången, tycker jag. En positiv bieffekt är nämligen att det strömmar in intressanta bloggtips!
Så här såg dragningen ut den här gången:
Vinnaren är alltså Adelina, som driver Addes bokblogg. Grattis, Adelina!
I samband med att Elis nu har sin tredje lösa tand kom det hem en trevlig bok till oss: Att fånga en tandfé. Den handlar om Majalie och hennes kompis Nadja.  När de är ute och leker märker Majalie att hon har en lös tand. Hon gör allt för att tappa den för Nadja berättar att tandfén kommer med pengar till alla som tappat en tand.
Pengen lockar förstås, men efterhand kommer barnen på något som lockar ännu mer: att fånga tandfén. Barnen kommer på att det hade varit perfekt om tandfén kunde bo i Majalies dockhus. De bestämmer sig för att ligga på lur för att kunna fånga tandfén så fort hon dyker upp. Men de stöter på en del problem på vägen där Majalies busiga lillasyster står för lite bus. Och varför sitter Nadja och mumsar så länge på kvällssmörgåsarna som mamma ställt fram när Majalie är jätteivrig att få komma igång med fångandet? De måste ju snabba sig att låtsassova så tandfén vill komma fram någon gång.
Det här är en bok med en något nostalgisk känsla. Bilderna är förvisso gjorda i modern stil med ett gedigen bearbetning med hjälp av datorn. De har mycket dekoration kring sig och det är en väldigt vacker och tilltalande bok. Det jag menade med det nostalgiska är föräldrarnas förhållande till barnen. Då barnen är ute och leker sitter mammorna med och pratar med varandra. Idag har jag fått känslan av att barn antingen går ensamma till lekplatsen eller att en förälder följer med, men sällan tillsammans med en annan förälder. Det har väl förstås att göra med att alla föräldrar jobbar mer idag än när jag var liten. Förr arbetade mammorna deltid i större utsträckning och de skötte ännu mer av hushållsarbetet och det är den känslan man får i Att fånga en tandfé. Å ena sidan känns det lite märkligt att läsa en bok där pappan nästan inte märks alls, men mamman sköter hela hemmet, å andra sidan får vi en fin bild av bandet mellan en mamma och ett barn. Det här är en bok om vänskapen mellan Majalie och hennes kompis Nadja, men också om vänskapen mellan mamma och barn. Och förstås är det också en bok om spänningen kring att tappa sin första tand!
Ingela Jonassons bok ”Pyssla tillsammans” är en guldgruva för oss föräldrar med stort pysselintresse men lite halvdÃ¥lig fantasi. Den passar utmärkt för barn frÃ¥n 2 Ã¥r och uppÃ¥t. Det finns olika nivÃ¥er pÃ¥ svÃ¥righet, tidsÃ¥tgÃ¥ng och materialÃ¥tgÃ¥ng. Pysslet beskrivs bit för bit med hjälp av text och foto och det är lätt att hänga med. De flesta pysslen gÃ¥r att leka med.
Vad sägs om att göra en egen mikrofon, rymdraket i wellpapp, spökdräkt och ett magiskt trollspö?
Material som behövs är allt från gips och papier-maché till tyg och klippa-klistra. De flesta typer av material går att hitta hemma eller i närmsta pysselaffär och byggvaruhus.
Jag och min 3-åriga dotter kastade oss över att göra cykelkörkort och trollspö. Resultatet blev kanske inte lika fint som i boken, men det var roligt att knåpa tillsammans.
I Pyssla tillsammans finns även en avdelning för after dagis-pyssel och resepyssel – pyssel som antingen gÃ¥r snabbt och smidigt eller som är lätt att packa med och ta fram i t ex bilen/pÃ¥ hotellrummet.
Boken är personligt skriven och innehåller många bilder på barn som pysslar. Varje uppslag är individuellt designad för att passa pysslet och konceptet är tilltalande och inspirerande. Boken är rolig, stimulerande och pyssellusten får verkligen fart. Fokus ligger på att barn och vuxna ska kunna pyssla tillsammans och det ska vara roligt för både barn och förälder. De färdiga resultaten i boken är på intet vis perfekta och pråliga, utan det märks att detta är en pysselbok på barnens nivå. Man får inte prestationsångest i första taget (bara lite kanske?).
Äntligen är den tokroliga trion tillbaka – den pyttelille illrödhÃ¥rige och kaxige Bulle, den modiga och stavningskunniga Lise och den gänglige, brylépuddingälskande uppfinnaren Doktor Proktor. För mig som njöt hejdlöst av Doktor Proktors pruttpulver och uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar rÃ¥der det inga tvivel om att det är ett kärt och hett efterlängtat Ã¥terseende. Jag läser om stora framgÃ¥ngar i Norge som vittnar om att jag inte är ensam om min förtjusning över den här bokserien, som till och med mynnat ut i en utställning pÃ¥ Naturhistoriska museet i Oslo (den skulle jag vilja se!).
Den här gÃ¥ngen blir det farligt pÃ¥ allvar; jorden rÃ¥kar ut för en diskret invasion frÃ¥n närmsta rymden. Det är mÃ¥nkameleonter – hÃ¥riga, otäcka varelser med lÃ¥nga tÃ¥naglar, klasvis med hemorrojder och dÃ¥lig koll pÃ¥ när dubbla konsonanter ska användas – som kommer för att grädda alla människor i vÃ¥ffeljärn och äta upp dem. För att slippa besväret att döda människorna först tänker de sätta igÃ¥ng ett världskrig och sÃ¥ att säga lÃ¥ta människorna göra jobbet själva. Och det börjar alltsÃ¥ i Norge. MÃ¥nkameleontbossen Jodolf kamouflerar sig (ja, de är ju kameleonter!) som körledaren Hallvard Tenoresen som hypnotiserar Norges befolkning med körsÃ¥ng. Bokstavligt talat. VÃ¥ra vänner blir tvungna att bilda motstÃ¥ndsrörelse och fÃ¥r i vanlig ordning god hjälp av doktor Proktors uppfinningar, men ocksÃ¥ av en sjubent peruansk sugspindel vid namn Perry.
Det är precis lika galenkul skrivet som i de tidigare böckerna och jag imponeras ideligen över språklig lekfullhet och stolleskojiga infall. Nesbø lyckas klockrent med konststycket att både skriva oväntat och ändå följa en logik, genom att detaljerna som leder till berättelsens krumbukter har planterats finurligt och snyggt i förväg. Det är roligt att pruttpulvret och jätteanakondan i kloaken som figurerar i tidigare böcker får vara med även här, men tidsbadkar fick de inte användning för den här gången.
Min enda invändning är att det känns synd att faran den här gången är så påtaglig och extern. Det blir liksom ännu knäpplustigare när problemen både beror på och löses av doktor Proktors uppfinningar, men genomförandet är helgjutet även denna gång så det är bara en liten, liten invändning. Det här är höjden av knaskomik! Det är otroligt underhållande och så vansinnigt inspirerande att jag blir sugen på att själv försöka skriva någonting roligt.
Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164203335
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser
Min skönaste stund på bokmässan var när jag, utmattad efter en lång dag, sjönk ner i en stol vid Nallescenen och lyssnade när gänget bakom Landgörst läste, visade bilder, spelade och sjöng om den säregna figur som namngivit en stämningsfull allåldersberättelse på blankvers.
Jag har inte läst Landgörst, men Emma Lindström har skrivit om den här. Att höra berättelsens början gav viss mersmak, men helst av allt skulle jag ha velat sitta kvar där och höra hela boken som ton- och bildsatt uppläsning… ja, jag hade kunnat sitta där och softa hur länge som helst.
Långt ut på stora havet i en båt
Där sitter gubben Landgörst och är våt
För skrovet det har fyra hundra hål
Och allt han har att laga med är tvål