Joy och hockeykillarna

Östlund, H - Joy & hockeykillarna - 29669633

I skolan är Joy dikttjejen. Hon som skriver kärleksdikter åt de andra tjejerna som de ger till hockeykillarna och som de själva skrynklar ihop till bollar och kastar iväg så att alla ser. Killarna som alla tjejer är kära i. Hockeykillarna som alla tre ser likadana ut, med likadana frisyrer. Men Joy är inte kär i någon av hockeykillarna. Hon är kär i Otto, som har fräknar och rött hår. Eller?

När klassen har pysslat klart julkrubban och ställt ut den så försvinner Jesusbarnet…vem har rövat bort Jesusbarnet?! Fröknarna säger att de kanske får lov att ställa in julen om ingen erkänner det grova brottet! Det tycker Joy verkar hemskt och hockeykillarna verkar inte alls tycka att det gör något!

Joys pappa är adopterad från Afrika och lite tjock och har coola mössor. Mamma är bohem och gillar att måla och ha kläder med stora blommor på. Joy har en lillebror som heter Jan-Pål (Jean-Paul) och en lillasyster som heter Alicia.

Det här är en söt bok, vardaglig, men en sak slår mig när jag läser och det är att jag tänker tillbaka på min egen barndom…det var ju faktiskt såhär… det är ganska klichéartat med tjejigt och killigt. Tjejerna åker konståkning med sina vita skridskor med vitt ludd, killarna spelar hockey med sina svarta hockeyrör. Tjejerna gråter så mascaran rinner (de går i tvåan!) och är kära i de tuffa killarna. På det sättet är boken lite motsägelsefull om man nu vill arbeta mot de typiska könsrollerna. Kanske ska man inte bygga på detta med böcker om sådana typiska saker? Ändå känner jag ju igen mig i boken…det var ju faktiskt sådär det var litegrann. Suck!
Dock! Jag har efter lite funderingar kommit fram till att det inte är en sån dum bok ändå. Vill man jobba bort de typiska könsrollerna och förlegade uppdelningarna, måste man börja någonstans. Små steg är bra steg.
Det är nämligen ett lite hoppfullt slut i den här boken! Fast jag har fortfarande lite svårt för den och det där med sminket…men som sagt, man måste ju ta små steg i rätt riktning.
Med hög igenkänningsfaktor från den egna barndomen bygger den här boken upp irritation hos mig, samtidigt som jag gillade den…men åh!

Andra kanske inte alls ser på boken på samma sätt som jag? Någon som läst den?

Illustrationerna är gjorda av Matilda Salmén, vars blogg jag följt en tid. Hennes illustrationer är enkla men uttrycksfulla med lite egen stil. Jag gillar dem! Hon har även illustrerat de andra böckerna om Joy, Joy och önskeburken och Joy och snigelriket.

Joy och hockeykillarna
Författare: Helena Östlund
Illustratör: Matilda Salmén
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 978-91-29-66963-3
Antal sidor:
Köp: Jämför priser

Kanske gillar du också:

Författare: Malin Skals

Jag heter Malin Skals och har alltid älskat böcker. Särskilt barnböcker har alltid legat mig varmt om hjärtat! Jag har två barn (Wilma, född 2009 och Anton, född 2013). Jag är utbildad bildlärare och studerade på Konstfack och är även mycket intresserad av illustration. Drömjobbet är barnboksillustratör. En annan av mina största drömmar är att en dag få ge ut en barnbok jag skrivit och illustrerat själv. Det är jag som ritar illustrationerna till Barnboksprat (vid olika teman etc.) och jag har även gjort headern. Följ mig gärna på instagram; wilmapalmen eller se min facebooksida; facebook.com/skalsart

2 reaktioner till “Joy och hockeykillarna”

  1. Jasså, boken irriterade dig? Själv tycker jag den är superbra! ;-)

    Men du, det där med sminket kan du inte haka upp dig på, de skulle ju gå och fråga chans på killarna och då tog hon lite mascara. Annars hade hon ju aldrig smink på sig. Visst har man provat mammas läppstift osv när man varit pyttig, för att det varit spännande. Så har flickor gjort jämt, och gör även idag! På lek!
    :-)

    Själv gillar jag igenkännande i böcker, och så tycker jag det är så himla mycket prat nu om att typiska könsroller osv osv osv. Flickor får inte längre ha rosa eller så bara för att det är ”typiskt tjejigt” och så får det inte vara längre. Tjejer ska ha en fotboll på tröjan helst, och inte vilja leka med Barbies. Och tvärtom med killar. Jag tycker det blir så trist när man måste dra såna linjer hela tiden, vill tjejer ha rosa så får de ha det, och vill de ha blått och svart så får de ha det. Utan att man ska ha så mycket åsikter om kvinnligt/manligt hela tiden. Jag blir så trött på det.. haha!
    Men det är ju bara vad jag tycker.. :-)

  2. Hallå, vad roligt att du skrev!
    Ja, jag är också trött på det där med könsrollerna (skriver lite om det i en annan recension om Ebba och Abbe) och tycker att det blir alldeles för mycket tjat. Man analyserar sönder nuförtiden…MEN, det blir ju aldrig någon förändring om man inte jobbar för det. Så lite tjat måste man ju ändå ha med i leken.
    Det är ju ändå lite konstigt att tjejer får vara ”killiga” medan killar inte får vara ”tjejiga”…tycker jag. En flickpojke är ju bara lite ballt men en tjejkille tycker alla är jättekonstigt och ”han är säkert bög” säger man då.
    Jag tycker att man måste jobba lite faktiskt.

    Sen irriterade inte boken mig bara, jag gillade den ju samtidigt. Det var liksom lite heaven and hell över den. Igenkänningen var ju inte av godo om man säger, det var ju jättejobbigt med killar när jag var liten och hur de var och allt tjafs…usch…inga ljuva minnen.
    Prova smink är kul, men jag uppfattade det som om de använde smink. Då vet jag att det bara var för att hon skulle fråga chans då. ;)

    Jaa….jag tycker att vi måste jobba lite med alla fördomar, så är det. Sen älskar jag själv Barbies och MLP, så jag kommer nog kika lite på sånt sen och inte tycka det är enormt trist om min dotter vill leka med såna. Sen kommer jag nog prata mycket med henne om leksakerna iofs..men det gör man ju som man vill med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *