Har du någonsin tänkt på hur det skulle vara att leva djupt ner på botten av en sjö? I ”Simma lugnt mörten Maud” får vi dyka ner direkt och utforska livet på botten i form av en spännande berättelse. I vanliga fall brukar undervattensmiljöer avbildas med kristallklart vatten, tydliga konturer och klara färger. Staffan Gnosspelius bilder av mörten Mauds värld är däremot något helt annat. Vi får istället möjlighet att lära känna Maud i en miljö som verkligen känns som en svensk sjöbotten. Färger, ljus, kontraster och detaljer är väldigt träffsäkra. Vattnet är lite dyigt, men det är ändå väldigt hemtrevligt därnere hos Maud och hennes mamma.

Men Maud är inte riktigt nöjd med den där hemtrevliga känslan och vill ut på äventyr! Istället för att lyssna på mamma Margareta och läraren Anna-Löja ger sig mörten Maud ut på en simtur för att hitta ”Något annat”. Och visst får hon ett riktigt äventyr och till på köpet möter hon några spännande vänner.

Texten är skriven på ett sätt som känns väldigt tilltalande för barn och text och bild visar upp Maud som en högst personlig liten fisk.

Eftersom böcker om fiskar inte är så vanliga är det lätt att dra en parallell mellan ”Simma lugnt mörten Maud” och Elsa Beskows klassiker ”Den nyfikna abborren”. Båda böckerna handlar om små modiga och äventyrliga fiskar som vägrar lyda de vuxna. Men ”Simma lugnt mörten Maud” har inte samma didaktiska budskap. Maud lär sig inte en läxa utan får istället vara med om ett otroligt äventyr. En annan sak som är väldigt trevlig med ”Simma lugnt mörten Maud” är att nästan alla karaktärer är tjejer, vilket känns ganska uppfriskande då klassiska djurböcker oftast har pojkdjur som huvudkaraktärer.

Författare: Stefan Casta
Illustratör: Staffan Gnosspelius
Förlag: Opal
Antal sidor: 32
ISBN13: 9789172993419
Köp: Jämför priser

Blääää! Det säger Randis om nästan allt han äter. Han vill bara ha rosa glass men innan dess måste han äta massor av annat som han inte tycker om. Han säger bläää till allt.
Men till slut…
…sallad, spaghetti och mjölk – allt slinker ner! För vem vill inte ha lite rosa glass till efterrätt?

En supersöt liten pekbok med knappar att trycka på för bläljudet som Randis gör till alla maträtter han blir erbjuden. Fast på slutet säger han faktiskt mmmm, för då fick han den rosa glassen till slut.

Jag kan tycka att det kanske är lite dumt att fresta med efterrätt för att barn ska lära sig äta mat…så det störde jag mig litegrann på med den här boken. Annars är den väldigt gullig med fina bilder och roligt med knapparna med ljuden!

Helena har skrivit om två andra böcker om Rundis och Randis här och här. Rundis och Randis leker hela dagen har vi provat här hemma och Wilma är faktiskt ganska förtjust i den trots att hon är så liten än (7 månader idag). Hon vill gärna dra i sidorna, känner med handen och fingrarna över dem och biter gärna lite också!

Rundis och Randis äter middag
Författare: Emma Dodd
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 8
ISBN: 978-91-29-67044-8
Köp: Jämför priser

Så här års brukar jag göra summeringar. Jag har läst väldigt många bra böcker i år och även om konkurrensen är stenhård tvekar jag inte när jag utser mina mesta favoriter:

Bästa småbarnsbok
Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Bästa kapitelbok
Jag ser dig av Mårten Melin

Jag vet, det är bara två av kategorierna här på bloggen, men det är de som har känts viktigast under året – småbarnsböcker för Ava och kapitelböcker för mig. Nästa år blir det säkert mer pekböcker, eftersom Ava börjar prata nu och det känns roligare att läsa så enkla böcker om det blir en dialog, och även mer bilderböcker allteftersom hon utökar sitt tålamod med dem.

Jag har även några övriga kategorier:

Roligast
Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø

Mest nostalgi
En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte

Mest stämningsfullt
Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

Bästa illustrationer
Vem-böckerna av Stina Wirsén

Sen är det ju faktiskt så att man inte gillar allt heller…

Årets flopp
Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge – alla tycks gilla den, men inte jag…

Nästa år ser jag fram emot att läsa Mårten Melins och Stina Wirséns nya böcker, samt att läsa mer av Kate DiCamillo och Frida Nilsson. Men allra mest ser jag förstås fram emot att följa Avas utveckling under året och se henne mer och mer involverad i läsandet.

Apropå mitt tidigare inlägg om Harry Potter tänkte jag sammanfatta mina intryck av bokserien om den unge trollkarlen. Så här skrev jag om böckerna när jag läste/lyssnade på dem:

• Harry Potter and the Philosopher’s Stone – ”Det här är verkligen en bok jag skulle vilja att mina eventuella framtida barn läste.”
• Harry Potter and the Chamber of Secrets – ”Jag tycker att boken är snäppet bättre än den första”
• Harry Potter and the Prisoner of Azkaban – ”Som vanligt är boken full av hintar om det som komma skall, hintar så övertydliga att de knappt kan kallas hintar. Ändå är det snyggt gjort.”
• Harry Potter and the Goblet of Fire – ”…helt enkelt inte lika tät som de övriga böckerna.”
• Harry Potter and the Order of the Phoenix – ”…mycket bättre och mörkare.”
• Harry Potter and the Half-Blood Prince – ”Spännande och mysigt som vanligt!”
• Harry Potter and the Deathly Hallows – ”I och med denna bok har jag lyssnat färdigt på Jim Dales underbara Harry Potter-inläsningar och det är ju inte utan att man kommer att sakna dem. Riktigt mysiga böcker är det i serien som helhet och de blir bara bättre och bättre allteftersom, även om Goblet of Fire utgjorde en liten svacka…”

Det är något speciellt med böcker om grisar. Grisar är ett slags djur som ofta lever undanskymda och inte får vara med om så mycket roligt i sina liv. Det kanske är därför det är så kul att läsa om att glada grisar i alla fall finns i böckernas fantasivärldar. Olivia och dockan som kom bort är en bok som tar plats på flera olika sätt. Inte bara för att den handlar om en tuff gris, som dessutom är tjej, utan även för allt det där andra som man kan hitta i såväl text som bild och mellan raderna.

Olivia och dockan som kom bort handlar om den fantastiskt kaxiga lilla grisflickan Olivia. Olivia ska på fotbollsträning, men är inte nöjd med den gröna lagtröjan. Hon ser ju ut som alla andra när hon har den på sig och hon vill minsann ha en röd tröja istället. När hon kommer hem från träningen sitter hennes mamma och syr på just en sådan röd tröja som hon önskat sig. Men precis när mamman visar upp tröjan märker Olivia att hennes älsklingsdocka är försvunnen! Hon frågar sina bröder och hon letar överallt utan att hitta dockan. Dagen blir till kväll utan att dockan har kommit fram. Det är mörkt och stormigt ute. Det enda som lyser upp rummet som Olivia sitter i är en ljusstake och blixten ute i ovädret. Den här mörka kvällen hör Olivia ett läskigt ljud och eftersom hon inte är så rädd av sig beger hon sig mot ljudet. Vad är det som låter och vad har egentligen hänt med Olivias älsklingsdocka?

Olivia är förstås mer som ett människobarn än ett grisbarn, men frågan är om böckerna om Olivia hade varit lika fängslande om Olivia gestaltats som människa. Å ena sidan skapar djurkaraktärer en viss distans just eftersom de är djur och inte människor. Å andra sidan blir de känslor som Olivia visar upp väldigt tydliga, vilket beror på att ansiktsuttryck kan karaktäriseras på ett helt annat sätt när det inte är en människa som avbildas.

Texten är relativt kortfattad och händelser beskrivs även med bilderna. En ganska stor del består av dialoger som kopplas samman med en bild. Bilderna är enkla och har få färger och tydliga konturer, vilket kanske bidrar till att göra boken populär bland yngre barn. Sidorna är väldigt uttrycksfulla och även stämningsfulla i all sin enkelhet. Vid flera av bilderna bidrar dessutom texten till att göra uttrycken tydligare, som när texten blir större då Olivia blir arg.

Som vuxen, och mamma, måste jag säga att jag känner lite med Olivias mamma också. Det gjorde att jag inte riktigt kunde låta bli att titta på boken med mina genusglasögon. Olivias mamma kämpar för att göra alla i familjen nöjda och det är hon som får sköta allt hushållsarbete (vilket visas enbart med bilderna). Berättelsen om Olivias mamma blir som en vuxenberättelse inne i huvudhandlingen. Men jag ser inte den här sidohandlingen som företrädare för ett ojämlikt förhållande mellan könen, utan snarare tvärtom. Det är precis så här det ser ut i många familjer, men med hjälp av den här grisfamiljen får vi en distans till vårt eget handlande. Så som jag tolkar bilderna i boken parodierar de också till viss del könsrollsmönstren genom att göra dem lite väl tydliga.

Författare & illustratör: Ian Falconer
Svensk text: Thomas Tidholm
Förlag: Natur och kultur
Originalets titel: Olivia and the Missing Toy
Antal sidor: 32
ISBN13: 9789127104860
Köp: Jämför priser