untitledDen här boken ingår i Texicons bokserie Vadå? Hur då? Varför? Den tar upp frågor med enkla svar tillsammans med tydliga illustrationer. Här handlar det om djurens ungar. Inte bara om våra husdjur utan också om hur skogens ungar lever. Skogen kanske uppfattas som tyst och tom men där finns en massa liv. Varje uppslag har en frågande titel;

Har alla djur ungar?

Hur går det till när djurungar föds?

Vem är det som kravlar och kryper i gräset?

Hur lever djurungar i skogen?

Vilka djurungar lever i vattnet?

Vad behöver djurungar lära sig?

Sover djurungar i sängar?

Vems unge är det?

Texten är kortfattad och anpassad till små barn men jag kan tänka mig att den unga läsaren måste få vissa saker förklarade för sig och att det kan leda till många diskussioner om djur och natur. Att man också kan öppna flikar gör det till en spännande upptäcksbok. Jag gillar också bokens lilla format som gör den lätt att hålla i för de som är så små som 2-3 år.


 Djurens ungar

Författare: Andrea Erne

Illustrationer: Anne Ebert

Översättning: Mia Dalle Näf

Bokförlag: Texicon

Utgiven: 2007

ISBN: 9789197608466

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Print Friendly


Hjälp Linda att hitta boken! Så här skriver hon:

För några år sedan läste jag en barnbok som handlar om en liten flicka. Hon får solrosfrön av sina far-/morföräldrar. Boken handlar sedan om att hon planterar solrosfröerna, man får sedan följa henne i hennes arbete med plantorna/blommorna. Boken avslutas med att hon skördar ”tallriken” på blomman under hösten, torkar den och hänger ut till fåglarna.
Jag trodde att denna bok hette Maja odlar, men det finns ingen bok med det namnet. Jag har sökt efter flera böcker på odlingstemat; Majas lilla gröna, Odla med Tuva, Linnea planterar, Linneas lilla årsbok, men kan inte komma på vad boken heter. Jag tycker inte att jag hittar riktigt rätt. Kan ni hjälpa mig att lista ut bokens namn?

Vet du vilken bok det är? Kommentera inlägget och berätta!

Print Friendly

I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky… (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)

mumNär jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v.

För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran… men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?
mum1Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne.
Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?
mum2Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen?mum3

Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset.  Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!

mum4

Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. Berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern – för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alter ego – eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.

 

De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: ”… nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.

 

 

Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My
Text och bild: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687347
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

Print Friendly

FrejaJag kan verkligen bli förälskad i vissa illustratörers stilar. Den här boken tilltalade mig direkt och är skriven och illustrerad av Birgitta Sif. Den har en lockande, charmig ton som för tankarna till gammal brittisk miljö. Kan vara att damerna på en bild bär kappor och hatt medan en herre spatserar runt med kostym och hatt. Den har klass och stil. Tonerna i färgerna är milda och behagliga med många fina detaljer. Sättet att rita på gör att jag drömmer mig bort till engelska herrgårdar med mörka möbler, tunga gardiner, öppen eldstad och hemliga trädgårdar med snåriga labyrinter. Det känns som den här illustratören äger förmågan att illustrera en fantastisk saga.

Så fylls mina förväntningar. Freja Dah som älskade att dansa, har en titel som inbjuder till just den förväntan samtidigt som dess stänk av vemod passar in i de harmoniska illustrationerna. Texten är kort och erbjuder läsaren att läsa långsamt och ta in orden medan man tittar på bilderna. Det gör att helheten blir stillsam och till en fin lässtund.

Men jag blir inte helt tillfredsställd av handlingen. Freja Dahl älskar att dansa. I skolan dansar hon med fingrarna på bänken medan hon otåligt lyssnar på läraren och väntar på att få komma ut. Hon tar hjälp av vinden och fåglarnas sång för att dansa. Men när folk tittar vågar hon inte och glömmer bort att dansa, vilket gör henne ledsen. Snart hör hon en annan glädje, någon som sjunger. Någon som vågar dela med sig av sin talang och glädje. Så minns hon sin egen glädje av att uttrycka sig i dansen. Hon vågar börja dansa igen. Med katten, grannens hund och snart även i parken bland alla människor.

Ja, mer än så är det inte och kanske det räcker, men jag hade önskat så mycket mera. Annars är det en fin barnbok. Kolla bara in dessa bilder nedan;

IMG_7260IMG_7261

Jag älskar verkligen karaktären och hur mimiken av förunderlighet, nyfikenhet och livsglädje uttryckts i flickans kroppsspråk och stora ögon. Birgitta Sif är en klar favorit hos mig. Jag vill gärna läsa fler böcker av henne.

Boken släpps även i andra länder samtidigt.


Freja Dahl som älskade att dansa
Författare & illustratör: Birgitta Sif
Bokförlag: Grafito
Utgiven: 201408
Antal sidor: 32 sidor
Läsålder: 3-6 år
ISBN: 9789187555015 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Print Friendly

alla tittar på alfredAlfred tycker inte om att få uppmärksamhet. Varje gång någon lägger märke till honom så krymper han lite. På förskolan håller han sig helst gömd i kojan och han blir till och med nervös av hunden som tittar tillbaka på honom på hundmatspaketet i affären.

Det är dags för släktkalas – en situation som är nära på outhärdlig för Alfred. Han sitter bredvid släktingen Susanne när det plötsligt börjar bubbla i magen. Han råkar släppa ut en högljud rap. Alla vänder sig mot Alfred – och skrattar. Och Alfred växer

Dagen efter på förskolan testar Alfred ett liknande trick och växer lite till. Han inser snart att han vuxit ur förskolekojan. Istället tar han för sig av mattan vid samlingen och börjar bossa över de andra barnen. Han växer och växer och får knappt plats vid matbordet eller i sängen. Hur ska detta sluta?

Jag tycker att Johan Unenges bok om barns självkänsla är en jättefin bok. Metaforen kanske inte går ända fram till målgruppen (min 6-åring kunde inte förstå varför han växte och krympte), men det är ju precis så som det kan kännas när självkänslan svajar. Olika händelser kan höja och sänka en under dagen.

Maria Nilsson Thores bilder är klockrena i sammanhanget. Jag gillar särskilt nedanstående illustration av välkomnandet på släktkalaset. Maria fångar känslorna i berättelsen och illustrationerna innehåller många fina detaljer. Hennes känsla för mönster och färger tillför mycket för mysighetskänslan i de böcker hon illustrerat (bl a Petras prick, Alla tre, Sami somnar, Treo, Enis och en till).

Jag tycker att det är bra och viktigt att blyga, introverta och eller osäkra barn lyfts fram i litteraturen. Alla barn behöver inte vara sociala och kavata. En annan författare som skriver böcker om lugna och försiktiga barn är Pija Lindenbaum (Gittan-böckerna, Ska vi va? m.fl.). Mer sånt!

alla tittar på alfred2

Alla tittar på Alfred är så bra att den förtjänar en plats bland Barnboksprats favoriter. Läs, läs, läs!


Alla tittar på Alfred
Författare: Johan Unenge
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163878398
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Print Friendly

Annonser



Barnboksprat var en av fem nominerade!

Sök på Barnboksprat

Följ bloggen

RSS-flöden
Inlägg
Kommentarer

Bokbloggar.nu


follow us in feedly

Följ Barnboksprat på Bloglovin

Barnboksprat på Facebook

Andra barnboksbloggar

Författarbloggar