Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antigen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”

Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Jag blir djupt imponerad då jag kollar in författarinnan Anette Skåhlbergs meritlista. I år släpper hon och illustratören Katarina Dahquist nio böcker på Sagolikt bokförlag under bara våren 2012 och under hösten kommer det ännu flera. Anette är även filmare, pedagog och mamma till fem barn, dessutom är hon mycket ute på skolor och mässor och berättar om sina böcker. Man måste verkligen beundra sådan glöd och kreativitet.

Sagolikt förlags visioner är att bryta normer, befria sagorna, alltså modernisera sagotraditionen och väcka barnens läslust. Här kan man finna böcker om en pojke som vill bära klänning, prinsessan som gifter sig med en annan flicka istället för med prinsen och andra annorlunda berättelser som vi kanske inte är så vana vid inom barnbilderböcker. Det är spännande, det är annorlunda och det är fantastiskt fina illustrationer.
Jag har läst Måste ha monster som har samma roliga format som böckerna om Junior. Man känner genast igen Katarina Dalhquist stil och bilderna är färggranna och roliga att titta på som alltid. Eftersom det är genusperspektiv så har Moni två mammor, men det tycker jag inte har någon betydelse för bokens handling förutom att det kan skapa rolig diskussion. Min 8 åriga dotter frågade varför hon har det så det blev ett litet avbrott i läsningen för att försöka förklara. Lite svårt ibland då barnen är i den åldern då de börjat förstå att det krävs en man och en kvinna för att göra ett barn och då försöka förklara två kvinnor som ändå har ett barn. Men jag gillar sådana diskussioner även om jag ännu inte vill gå in på vissa detaljer kring processen hur-gör-man-barn. Det viktiga för mig att mina barn får en bild av hur olika familjer kan vara och faktiskt gillar jag det mest när det som här, bara är en del utav handlingen och inte bokens tema.

Hur som helst, Moni i boken vägrar äta mat tills hon upptäcker monster och att de smakar gott. Här höjde min dotter på ögonbrynen kan jag säga och jag fick läsa en stund innan 4 åriga sonen utbrast;
Vadå? Åt hon upp monstren?
Båda barnen gillade boken jättemycket och på kvällen ritades monster kan jag säga. Handlingen är lite absurd men den är underhållande och rolig bildmässigt. Lite svårare hade jag för mormodern i berättelsen. Hon vill inte vara en gammal dam. Hon avskyr att fika och att prata om sina barn. Varför vill hon inte prata om sina barn? Skäms hon för dem? Kanske är det inte så lätt att bli accepterad med att leva i ett partnerskap som Monis båda mammor gör. Och är det så hemskt att bli gammal? Hmm…jag kanske väver in budskap som inte finns men just den texten gav mig funderingar.

Måste ha monster innehåller även en CD skiva för den som hellre vill sitta och lyssna på sagan och på smakprov kan ni kika in lite fler sidor att provläsa.
Anette Skåhlberg skriver även böcker för vuxna som hon gett ut på det egna förlaget Stopbok. Där finns också en barnbok som hon skrivit och illustrerat själv och som heter 10 små spöken.

Förlag: Sagoliktförlag

Författare: Anette Skåhlberg

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 34

ISBN: 9186861034

Finns att köpa på exempelvis: Adlibris och Bokus

Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.

Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.

När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.

Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.

Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.

Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.
Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.

Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömmare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.

Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, framtids-/efterkrigstidsanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral…

Haren Påll ”… bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus…”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.
Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.

Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.
När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.

Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.
Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.

Det sägs att spädbarn ser svartvita kontraster bättre än färg och det har nedanstående pekboksillustratörer tagit fasta på. Jag har visat böckerna för min 3-månaders bebis och hon gillar dem skarpt. Många tänker nog att det är för tidigt med böcker för så här små bebisar, men många barn i den här åldern gillar att titta på tavlor, så varför inte titta på djur i en bok? Genom att skala bort allt det plottriga och onödiga och lyfta fram rena former så blir de svartvita pekböckerna riktigt intressanta för små bebisar.

Fina djur – svartvita pekboken

Gulliga djur i svart-vit med accentfärger och mönster runt om. Mindre och lättare i formatet än nedanstående pekbok.

Zebror och kaniner

Mina fina djur

Pekbok i kraftig kartong med sammetsklädd pärm. Svartvita bilder med ett hål på var sida som man kan kika igenom.

Många fina djur

Kanske ett bra presentförslag till nyfödda bebisen?

Fina djur – svartvita pekboken
Illustratör: Stella Baggott
Förlag: Rabén och Sjögren (2011)
Antal sidor: 10
ISBN: 9789129677911
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Mina fina djur
Illustratör: Xavier Deneux
Förlag: Rabén och Sjögren (2008)
Antal sidor: 20
ISBN: 9789129668377
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?

– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.

Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?

– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?

Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?

– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.

Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?

– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.

Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?

– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.

Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen? 

– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.

Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?

– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.

Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?

– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.

Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?

Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).

Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.

Rymliga rymden är en humoristisk och informativ faktabok för 3-6-åringar. På ett pedagogiskt och intresseväckande sätt får barnen lära sig mer om månen, kometer, rymdraketer, UFOn och mycket mer.

Texten flyter bra och passar utmärkt som högläsningsbok. Bilderna är humoristiska och lättsamma för barn att ta till sig. Varje sida avslutas med en öppen fråga att diskutera kring som t ex ”hur tror du att rymdvarelser ser ut?”.

Att förklara rymden för en fyraåring är inte helt enkelt (tro mig, jag har försökt!), men med hjälp av den här boken blev det bra mycket enklare.  Paralleller dras till saker som barnen känner igen så att fenomenen som beskrivs inte känns alltför abstrakta. Till och med något så abstrakt som svarta hål förklaras på ett enkelt sätt och kapitlet avslutas med att konstatera att ” i tvättmaskinen finns massor av små svarta hål som äter upp strumpor ibland, men dem är för små för att äta upp tröjor och byxor.” Jaså, det är så det går till!

Rymliga Rymden
Författare: Anna Severin
Illustratör: Vanja Schelin
Förlag: Vombat Förlag (2011)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789186589097
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

I den här boken får vi inte bara veta skillnaden mellan snippor och snoppar; här finns också fakta om graviditet, kiss och bajs, att barn är både olika och lika samtidigt, att en del pojkar tycker om att ha kjol och en hel drös charmiga bilder på både bröst, snoppar, snippor och en massa annat! Jag gillar den här boken riktigt mycket, här finns bra och lagom fakta för barn om hur en bebis blir till, vad man har pungkulor till och vad mens är för något. Här får man också reda på förändringar som sker när puberteten kommer, och att det då blir lite fler skillnader mellan pojkar och flickor än just snippan och snoppen. Lite information om behåring och var den kan hamna förutom på hakan finns det, och vad det är som gör att formerna blir lite olika på kropparna förklaras också.

Ett uppslag visar lite skillnader mellan könen i djurens värld; att det är pappa sjöhäst som bär omkring på bebisarna, att pappa pingvin ruvar äggen och att sniglar kan välja själva om de vill ha snopp eller snippa!

Den sista delen i boken handlar om åldrandet och vad som händer med kroppen då och hur man kan se skillnad på ett pojkskelett och ett flickskelett. Vet du vad det är för skillnad?

Boken vänder sig enligt baksidetexten till barn mellan 3-6 år och det är nog en rimlig målgrupp. En del saker kanske är lite avancerade för en 3-åring, men som vuxen kan du ju själv välja vilka delar av boken som är av intresse för just ditt barn. Till min son som är 5½ och otroligt frågvis passade den här boken superbra.

Tummen upp för bra och intressant fakta som berättas på ett sätt som är lätt att förstå. Illustrationerna är roliga, söta och många!

Snoppar och snippor : om skillnaden mellan pojkar och flickor
Författare: Michael Alonzo
Illustratör: Lena Forsman, Ali Alonzo
Förlag: Frank förlag
Antal sidor: 40
ISBN: 9789197873192
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Med endast blicken som vägledare så kände jag direkt att bilderna, som omger båda bokomslagen och flera sidor inne i böckerna, gav mig den där känslan av att detta vill jag läsa, detta vill jag bli berörd av. Vi får lära känna Sandra och hennes tvillingsyster Teresa, Tea kallad. Tea kom bort i svampskogen vid fyra års ålder och när Sandra fyller 10 år finner polisen Tea förvildad i skogen. Tea har vuxit upp bland vargar och är mer djur än människa och tiden som följer blir en tid av anpassning för Tea. Första boken Syster Varg handlar mycket om denna anpassning och Teas möten med sin ursprungliga familj och andra människor kring dem. Det blir en tuff tid för Sandra som måste utstå prövningar där Tea är inblandad. Vargjägarna blir ett farligt yttre hot mot Tea och hennes vargfamilj. Jägarnas brist på empati betonas och meningslösheten i att vilja döda vargar för att det ska så vara. Tea behåller kontakten med sin vargfamilj och blir efter en tragisk incident deras flockledare. Sandra och Tea finner tillbaka till sin syskonkärlek, mamman och pappan får även de närma sig sin Tea, men alla får ta mycket hänsyn då Tea är vild till sinnet och när som helst kan hennes instinkter slå till.

Andra boken Yla i natten är om möjligt ännu mer på liv och död. Vargarna och systrarna flyr för sina liv. Jaktlaget vädrar nämligen åter varg, en av deras hundar har vad de tror blivit skadad av en varg. Vargungar har också tillkommit i flocken och då blir jägarnas intresse att skjuta av vargarna ännu större. Till läsarens glädje har Yla i natten ett hoppfullt slut och ett rättvist vill jag tillägga. Båda böckerna berör flera områden, såsom syskonkärlek, vänskap, vuxna som går att lita på och så vuxna som sviker och jag gör min egen tolkning och ser även denna historia om tvillingflickorna som ett slags inlägg i vargdebatten. Författaren tar, enligt mig, tydlig ställning för vargarna och jägarna framställs som känslokalla och oförstående. Detta är inte mig emot, jag tycker om böcker som visar vägen mot ett medvetet och varmare samhälle. Vargarna framställs dock inte förskönande utan som de djur de är och vargens ibland farligt avvaktande inställning mot främlingar beskrivs väl. Min 11-åring kom fort in i dessa böckers värld och hon ser precis som jag fram emot en planerad tredje del i denna serie som ingår i Skymningsserien, en serie med spännande och annorlunda berättelser. Sagolikt Bokförlag har många olika teman i sina bokutgivningar och jag känner hopp när jag fått ta del av dels denna serie och dels annat från deras spännande utbud.

Syster Varg
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2010)
Antal sidor: 119
ISBN: 9789197668187
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Yla i natten – andra boken om Syster Varg
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2011)
Antal sidor: 117
ISBN: 9789186861070
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Jag har blivit väldigt förtjust i e-böcker på sistone och jag börjar alltid leta på hittaeboken.se. Nu har sajten fått en systersajt för att hitta ljudböcker också. Det finns även en särskild sida för att hitta ljudböcker för barn, precis som det hos hittaeboken finns en sida för att hitta e-böcker för barn. Sajterna visar både var du kan köpa boken och om den finns att låna gratis på ditt bibliotek.

Palatset i Stockholm är ett fantastiskt kultur- och aktivitetshus för barn (6-18 år). I ett fullspäckat program kan barnen välja mellan olika kreativa projekt och upplevelser. Vad sägs om att prova musikinstrument, fotografera, dansa, spela teater, bygga pärlplattor eller göra ett tv-program? Man kan också träffa författare, se film eller gå på teater. Alla aktiviteter ingår i entréavgiften (för närvarande 120 kr).

Nu är Palatset nedläggningshotat. Visa ditt stöd för Palatset genom att skriva under namninsamlingen:

» Rädda Palatset – skriv under här!